Ett riktigt hundliv

Akkra

Akkra föddes i Juli 2003. Hennes far var en Långhårig blue merle Collie och hennes mamma var en korsning mellan Dobermann och Labrador.

 

Jag har alltid trott att min första hund skulle bli en Dobermann. Om de uppfödare jag pratade med hade varit vänligare inställda mot första-hunds-köpare så kanske det hade blivit så också. En enda uppfödare välkomnade mig att hälsa på hennes hundar och hon var också den enda som placerade mig i kö på hennes kommande valpkull. Jag gjorde säkert hundra fel när jag letade min första hund, men hur lätt är det när man inte har en aning om hur saker och ting ska gå till?

Nu fick hennes tik bara en enda valp och jag stod långt bak i kön. Vad gör man då när man så förtvivlat gärna vill ha en hund och absolut inte kan vänta? Jo, man börjar kolla annonser. Hur tusan det kom sig att jag hittade en annons på text-tv som jag fastnade för har jag inte en aning om. Jag ringde iaf på valparna och tänka sig, det fanns just en sån hund som jag ville ha. En black and tanfärgad tik med kort päls. Så jag åkte hela vägen ner till Borås bara för att kolla. Eller hur? Mitt första minne av Akkra var när de släppte ut henne och hon tumlade ner för farstutrappen. Tror ni hon var intresserad av att hälsa på mig? Inte ett dugg. Jag tog ändå med mig henne hem. Det skulle visa sig att jag gjorde mitt livs bästa köp! Det tog dock ett tag för mig att inse det.

Jag hade aldrig haft valp och hennes första halvår eller så var jag så orolig för allt som kunde gå fel. Akkra var en fånigt enkel och lättsam valp, men inte heller det visste jag ju då.

När väl den första nervösa tiden var förbi så började jag verkligen uppskatta det här med att ha hund. Och vem kunde väl bli en bättre följeslagare genom livet än världens klokaste, mest varmhjärtade och vackra Akkra?


Ganska tidigt så började vi gå kurser. Vi började med vardagslydnad. Sen blev det tävlingslydnad och agility. Jag visste att jag ville tävla i lydnad. Trots att jag inte hade en aning om hur det gick till så var det min dröm. Agility ville jag mest testa på för skojs skull.

Akkra och jag tog vårat första 1:a pris på våran första lydnadstävling. Ingenting var nånsin komplicerat med Akkra. Vi tävlade inte så mycket, varför vet jag egentligen inte, det blev bara inte så. Men vi plockade iaf hem LP1 och LP2 utan några större bekymmer. Hon måste ha varit 6 år när jag startade i trean. Vid det laget hade hon börjat tröttna lite på lydnaden så jag lade det på hyllan och hade planer på att testa på rallylydnaden när den blev officiell istället..

Vi tävlade även ganska sparsamt i agility. Men ettans pinnar var inga större problem att skrapa ihop, Akkra var otroligt hindersäker! Dock så var hon inte speciellt snabb, eller rättare sagt - hon sprang aldrig fortare än vad jag gjorde, och jag är inte speciellt snabb..

Akkra var även Godkänd Viltspårshund.

Förutom lydnad och agility så gjorde Akkra och jag så mycket ihop att jag skulle kunna fylla flera sidor! Hon älskade att vara med i stallet, hon drog skrindan, hon sprang på rundbana men mest av allt så var hon min allra bästa vän och hon var alltid med mig. Farmor sa en gång att min skugga inte såg ut som andras... för den var hundformad.

2006 så reste Akkra och jag till Irland för att jobba. Snacka om upplevelse. Akkra var en världsvan hund, hon har varit i Danmark, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Irland. Hon har åkt bil, båt och motorcykel. Hon har träffat alla typer av människor och alla typer av hundar. Hon har bott i Hallsberg, Galway, Tärnsjö, Skövde, Sätila och Östansjö. Hon har älskats av många.

Akkra var en once in a lifetime-hund. Smartare, snällare och mer okomplicerad tror jag inte man kan bli.

En vacker vårdag i maj så hade vi så lite att göra på jobbet att jag, som inhyrd, fick oväntat ledigt. Vilken tur tänkte jag, då kan jag hänga med Henke och hundarna till Brukshundklubben och träna lite! Allt var precis som vanligt när vi åkte dit, men inget skulle nånsin bli detsamma igen.

Jag tränade lite agility med Akkra, när övningen var slut så kastade jag iväg hennes boll och hon sprang efter den. Men sen stannade hon för att lukta på nåt och först trodde jag att hon stack sig på nåt eller blev biten, för plötsligt så vinglade hon bara till och ramlade ihop. Akkra dog den 19 maj 2011, inte ens 8 år gammal.

Jag skulle vilja skriva att jag inte förstod att det var sant, att jag inte kunde tro att min vän var borta bara så där. Men jag tvivlande aldrig. I samma stund som hennes hjärta stannade så försvann en bit av mig. Jag kände det. Jag visste.

Däremot tog det lång tid för mig att inse det uppenbara. Min älskade Akkra skulle aldrig mer gå vid min sida. 

Jag kommer alltid vara tacksam att jag fick lära känna Akkra och hon kommer för alltid vara obeskrivligt saknad.

Hon har gjort mig till en bättre människa. Hon var mitt allt.

1-Bild 56 058

 

LP1 LP2 Akkra

 

227170_1893835558621_1623535091_1861418_6709301_n