Idag fick Knox umgås med stallägarens hund, en amstaff-tik. Han var inte så värst imponerad. Hon körde över hans gentlemanna-stil totalt. 
Han är inte överdrivet förtjust att följa med på ridturer. Han är som vanligt när jag grejar i stallet osv, inga problem där inte. Men när jag väl har tagit in hästen i stallet så hittar jag honom oftast i andra änden av stallet. Knox är nämligen rädd för hästar. Så jag känner mig lite som ett svin när han får följa med till stallet och ut på ridturer, men han behöööver det verkligen! Motionen alltså. Det är sån skillnad mot älskade Akkra som stormtrivdes i stallet och var alldeles för orädd för hästar. Hon började ju gnälla så fort jag började sadla. Då visste hon att vi skulle ut! Sen blev hon inte tyst förrän jag hade suttit upp. Knox följer med, men på avstånd.
Idag skötte han sig så fint så jag blev alldeles varm i hjärtat. Visserligen gör han alltid sitt bästa. Men idag utsattes han för både trafik, rådjur och andra hundar och han bara gjorde vad jag sa åt honom. Gick av vägen när bilen kom, brydde sig inte en sekund om rådjuren som sprang iväg bara en bit bort och gick förbi mötande hund utan att så mycket som titta på den! Det är väl därför jag fortsätter släpa ut honom på ridturerna, för att han behöver röra på sig och för att det helt enkelt funkar så himla bra.
Efter stallet fick Knox sitt årliga julbad, så nu är han ren, luktar gott och jag gjorde en fascinerande upptäckt - han gillar hårfönen! 
Jag önskar verkligen att jag kunde ta med mig systemkameran på ridturerna nån gång. Sverige är så fantastiskt vackert och alla borde verkligen få uppleva naturen från hästryggen. Det är balsam för själen.
2012-12-11 16:17